Ångmaskin

S/S Flottistens maskin är byggd samtidigt med panna och fartyget på Hernösands mekaniska verkstad år 1889. Maskinen är en tvåcylindrig Kompoundmaskin, med en slaglängd av 350mm och en cylinderdiameter i högtryckscylinden (htc) av 300mm och lågtryckscylinden (ltc) av 480mm. I vardera änden på cylinderblocket sitter slidskåpen med sliderna som styrs av en s.k. Stephensons omkastningsmekanism. Mellan cylindrarna sitter också ett reciverrör för över-föring av ånga från htc till ltc, röret är väl isolerat för att ej tappa för mycket värme. Ångan som avgår från ltc avkyls i en strål-kondensor, som är sjö-vattenmatad från botten. Vattenmängden styrs av den s.k. vattenregeln. Man strävar efter att få så högt undertryck som möjligt i ltc för att utnyttja värmen i ångan så mycket som möjligt. Ltc arbetar med undertryck på ena sidan och resttryck från htc på andra sidan om kolven. Kylvattnet från kondensorn pumpas ut av den s.k. luftpumpen.Maskinen utvecklar ca: 110hk, vid ca: 180 varv, som idag ger fartyget en fart av ca. 10 knop. Renoveringen av ångmaskinen har skett i flera steg. 1995 kläddes maskinen av sina målade plåtar som täcker själva ånglådan på maskinen. Innanför hittades någon slags isolering som liknade mossa och som torkat till små förkrympta bitar. Resterande målade ytor skrapades rena från färg samt någon grundfärg som liknade tjära. Målningen skedde först med en grundfärg samt därefter med en grön färgnyans troligtvis hämtad från England. Plåtarna ådrades om av mälaren Lennart Eriksson från Templet i Rättvik enligt gammal sed samt därefter lackades plåtarna.

På hösten 1997 påbörjades den stora renoveringen av kolvstängerna samt slidstängerna på grund av att de med åren fått fula smågropar, som gör att det pyser lite ånga varje gång stängerna når i nedre läge.

Vi kom på den enkla iden att vi skulle svarva ner någon mm samt därefter pressa på rostfria rör av en tjocklek på 3,4 mm. Till vår hjälp kom en skicklig och noggrann, yrkesman, Helmut Ossendorf lärare på gymnasieskolan och med ett förflutet som smed i Tyskland. När vi började svarva ned den första slidstången upptäckte vi till vår stora förvåning att den iden som vi hade kommit på inte var ny, för stången hade redan ett rör som påsvarvats troligtvis någon gång på 30-40 talet.

Bilden visar att passformen skulle vara så knapp som möjligt och därför fordrades en slägga för att få på röret, men det fick inte gå för trögt för det fanns risk för att man skulle kunna kröka den. Efteråt sattes den i svarven igen för den blanka ytan slipades bort, så att fick en yta som kan ta med sig olja för smörjningen.